Joakim Milder Intervjuar Staffan Odenhall.
Eftersom det gått rätt lång tid sen intervjun har jag uppdaterat och ändrat en del av den ursprungliga texten.

Vad finns det för tillkomsthistoria bakom dessa stycken?
Jag kände Christer Johnsson sedan min studietid på Kungl. Musikhögskolan í Stockholm.

Vi möttes av en tillfällighet 1997 och jag frågade om han skulle vara intresserad av att jag skrev en saxofonkonsert för honom, vilket han till min stora glädje var. Min idé var att alla instrument skulle börja på ettstrukna C, fångade på den tonen och att stycket genom solisten gradvis skulle växa därifrån. Saxofonstämman frigör sig efter ett tag och sätter an nya klanger, men snart tar förstaviolinerna upp “jakten” och ligger som en kanon efter saxofonen. Slutet blir ett slags dansant musikaliskt förlopp som jag intuitivt kom fram till. Andra satsen utgör en stillsam kontrast, något som jag lekte fram vid pianot. | sista satsen tas jakten upp igen och utmynnar i en kadens. Jag tänkte att ”här ska Christer få visa vad han går för”.

Trumpetkonserten från 2000 skrev jag väldigt snabbt, i princip på en vecka! Jag hade talat med Peter och blev så inspirerad att jag gick fram till pianot och spelade direkt det som blev inledningen på konserten. Jag hade länge velat skriva något för orkester med en improvisatör och kände att Peter skulle passa perfekt. Vi har spelat en del ihop i storbandsammanhang och känt varandra länge genom vår gemensamma anknytning till Södertälje.

Konserterna är ju ganska olika till karaktären men har en del gemensamma drag. Finns det något i ditt tonspråk som är gemensamt i konserterna?

Jag ville skriva formmässigt tydliga och kanske traditionella konserter med en lugn andra sats. Saxofonkonserten är helt noterad men jag har försökt ge det skrivna en improvisatorisk prägel. Rune Bergmann har också upptäckt ett ”Staffan-ackord”,— t.ex. A-D-Eb-G, som man kan hitta i det mesta som jag har skrivit, även i dessa två konserter. En viktig sak för mig som kompositör är att göra något som är personligt, att man kan få intrycket ”-det där har jag aldrig hört förut”, samtidigt som lyssnaren kan uppskatta musiken.

Jag tror att man knappast kan undvika att vara personlig...

Det stämmer nog. Allting är ju ett avtryck av ens personlighet, men det handlar kanske mer om att man inte ska vara så rädd för att släppa fram egna idéer, att verkligen ta ut svängarna.

… och inte vara så upptagen av vad kollegorna ska tycka

Precis. Det är inte alltid det lättaste!

Båda konserterna har ju en väldigt tydlig, markerad och konstant puls. Är det ett typiskt Odenhallskt drag?

Det är det nog. Jag kommer ju från rock och jazztraditionen. Jag gillar Miles Davis, Jimi Hendrix och Frank Zappa samtidigt som jag tycker om Stravinsky, Mahler och Magnus Lindberg. Det blir väl någon slags blandning av allt det som jag gillar. Så är det nog för alla som skriver musik. En väldigt stor upplevelse för mig var då jag hörde ”Våroffer” första gången. Där har vi klassisk musik som på något vis är jazz och improvisation.Så det här kommer nog ifrån det faktum att jag gillar spännande klanger samtidigt som jag gillar rytmer och att det svänger.

Hur har du resonerat när det gäller den klassiska konflikten med att kombinera komposition med improvisation i trumpetkonserten? Som improvisatör vill man ju känna att det finns ett utrymme för ens impulser och en tonsättare vill ju i allmänhet kontrollera form och struktur ganska hårt.

Jag vill att det improviserade inte bara ska kännas som utsmyckning. Jag ville skriva musik som var genomkomponerad men som gav Peter utrymme och möjlighet att utgöra en motpol till orkestern. Pianisten Jakob Karlzon är ju också att betrakta som solist. Hans roll blev att utgöra en rygga mellan Peter och orkestern. Det var något som växte fram under repetitionerna när jag insåg hur fantastiskt bra Jakob spelade och fungerade. Det gäller också trumslagaren Johan Löfcrantz. Från början fanns det inget jazztrumset i konserten utan bara klassiskt slagverk. Jag hade ändå någon tanke om att det skulle vara kul med trumset men inte bara ett traditionellt groove utan jag ville ha någon som kunde fylla i och kommentera det som Peter och Jakob spelade.  

Finns det några som du tycker har lyckats hitta den där balansen mellan komposition och improvisation?

En som jag verkligen gillar är den norska saxofonisten Marius Neset. I hans kompositioner och spel vet man ibland inte riktigt om det är noterat eller improviserat. Ofta båda på en gång… Ett annat band som är häftigt är den amerikanska gruppen ”Kneebody”  där de har fraser som signaler om i vilken riktning spelet/improvisationerna ska gå. Sedan är amerikanska  ”Knower” en fantastiskt nydanande  duo. 

Kan du säga någonting om själva inspelningen?

Allting har fungerat oerhört bra! Jag är otroligt imponerad av musikernas nivå och attityd! Alla medverkande musiker under ledning av dirigenten Rune Bergmann har gjort ett jättejobb. Orkestern, blåsare, slagverk och stråkar (Stockholm Session Strings) var i princip färdig att spela in efter 20 minuters repetition! Producenten Håkan Elmqvist var fantastisk och jag är också väldigt glad att jag kunde anlita Åke Linton som ljudtekniker. Det blev en väldigt intensiv vecka men det kändes nästan overkligt att efter allt slit få tillgång till de resurser som Phono Suecia ställt upp med.